Mötesplatsen för dig inom gruv- och stålindustrin, jun, 19 2019
Senaste Nytt

Åsikt: ”Vi måste ta vårt nationella ansvar och utvinna multimineraler”

Alunskiffer. Foto: Ansgar Koreng/Wikimedia Commons
Alunskiffer. Foto: Ansgar Koreng/Wikimedia Commons
Publicerad av
Simon Matthis - 02 apr 2019

Svenska miljörörerelser kräver förnybara energikällor, men vill samtidigt att någon annan ska göra det smutsiga arbetet med att utvinna dessa mineraler, som är nödvändiga för att kunna skapa dessa förnybara energikällor, komponenter och produkter.

Därför måste vi ta vårt nationella ansvar och utvinna dessa multimineraler, där de finns, ur våra stora svenska alunskifferdeponier. Det skriver Claes-Erik Simonsbacka, ingenjör och f.d. managementkonsult till gruvföretag med gruvverksamheter i Sverige, Västafrika och Sydamerika, i en artikel som publicerats på bloggen Frihetsportalen.

”Alunskiffrarna innehåller flera ämnen som kan användas. Där finns såväl organiska som oorganiska substanser.

Sediment deponerade (alunskiffer) vanadinfyndigheter är en sällsynt typ av deponi, jämfört med bl.a. magnetit deponerad vanadin (V), då inga betydande magnetiska metaller är associerade. Detta gör den alunskiffer deponerade V idealisk för att producera vanadinpentoxid (V2O5) av hög renhet (≥ 99,5%), som krävs för framställning av batteri-elektrolyt.

Enligt tillgängliga uppgifter är vanadin halten högre i skånsk deponerad alunskiffer och uranhalten är betydligt lägre, än i andra svenska alunskifferdeponier.

– Att extrahera fler metaller, som bas-, batteri-, energi-, magnet- och ädelmetaller, från samma mängd koncentrat är inte bara ekonomiskt lönsamt, det gynnar också hälsa och miljö. Dessutom finns teknik t.ex för utvinning av litium (Li) ur processvattnet.

Med beaktande av ett nationellt helhetsperspektiv skall vi, förutom ökad återvinning, i största möjliga mån utvinna kritiska-, bas- och ädelmineraler ur våra mycket stora ytliga polymetalliska alunskifferdeponier, framför utvinning av enstaka mineraler i mindre och kanske mera vattennära toxiska deponier.

– Högst halt av kadmium (Cd) är i alunskiffer. (SLU, Alnarp)

Kadmium är en av de mest toxiska tungmetallerna, och kan lätt tas upp av växters rotsystem för att sedan transporteras vidare till andra delar av växten (Xiao et al 2012). Koncentrationen av Cd i prover från Skåne visar upp till 1500 ppm (1,5 ml/l). När det gäller Cd som lakas ur berggrundet är troligen risken för exponering för organismer störst på platser, likt Sularpsbäcken i Skåne, där vattendraget skär genom alunskiffret. Tungmetallen blir sedan tillgängligt, åtminstone, för växter och djur som lever nära vattendrag.

För att bl.a minska Cd-innehållet och upptag i mjölkpulver, växter och djur krävs bl.a. förbättrad åkermarkskvalitet, liksom kvaliteten på livsmedelsproduktionen. Markförbättring kan kanske för framtida generationer uppnås i berörda områden efter det att de förorenande elementen i alunskiffern extraherats genom gruvdrift. “På sikt tillkommer dock återställd jordbruksmark. delvis av bättre kvalitet än den som försvinner i samband med brytningen.” (Billingenutredningen SOU 1977:47).

 

– Dålig vattenkvalitet.

Brunnar anläggs normalt inte i alunskiffer, eller i jordarter som innehåller alunskiffer, då vattenkvaliteten totalt sett är för dålig. (SSI rapport: 2008:15). Rekordhöga halter av bly och kadmium har uppmätts i brunnsvatten i Höör. Används orenat tungmetallkontaminerad bruns-och/eller färskvatten i berörda områdens livsmedelsproduktion?

 

– Vanadin är av stor ekonomisk betydelse för EU. (Europeiska kommissionen)

 

– Mineral- och relevant lagstiftning kan inte baseras på regionala särkrav.

Malmer som är av nationellt intresse och/eller erfordras för vår egen försörjning finns inte överallt i vår svenska berggrund, vilket naturligtvis innebär att malmer bara kan utvinnas där de finns.

 

Noteringar:

– För att minimera negativ miljöpåverkan från lakningsprocesser för metallseparation genom ”solvent extraction” (lösningsmedels extraktions) teknik, för selektiv extraktion av metalljoner ur bl.a. alunskiffer som möjliggör deponering av avfall på ett för miljön acceptabelt sätt, bör verksamhetsutövaren alltid avkrävas att även testa och i en “Teknisk Rapport” redovisa utvinningsresultat med frukt-syra (-or) som lakningsmedel.

 

– För att minimera risker för dammhaverier och beroendet av avfallsdammar / sandmagasin väljer allt fler gruvbolag, att övergå till s.k. “dry stacking tailing systems“ (filtrerad avfall).

 

– P.g.a. av ytnära skiffermineralisering, med försumbar till låg malm/gråbergs (“strip ratio”) förhållande, kan man förvänta sig en liten miljöpåverkan om gruvområdet delas in i ett antal mindre dagbrott som efter att respektive “mini-pit” utvunnits återfylls den med fast avfall/gråberg och det torra filtrerade processavfallet/jorden för att säkerställa minsta möjliga miljöpåverkan.”