Två nya rapporter visar för första gången vilka omfattande effekter gruvnäringen har för samebyar på lång sikt. Resultaten slår hål på uppfattningen att gruvnäringen och renskötseln kan samexistera utan större problem.
Studierna ska vara de första i Sverige som empiriskt belyser de långsiktiga effekterna av gruvindustrin utifrån samebyars egna erfarenheter och kunskap.
Forskningsrapporterna ”Renen får aldrig betesro” och ”Låt renen få igen landet som det var” är gjorda i samarbete mellan Stockholm Environment Institute, Svenska Samernas Riksförbund, Vilhelmina Södra sameby och Voernese sameby.
Studierna fokuserar på hur Bolidens nedlagda gruva från 1970 och 1980-talet i Stihkeområdet alltjämt påverkar Vilhelmina södra och Voernese samebyars försörjning och existens. Det handlar bland annat om skadorna på renbetet, svårigheterna med återvegeteringen samt om följdeffekterna från vägen som drogs för att möjliggöra gruvan.
– Studien fyller ett kunskapsglapp och visar att den koloniala exploateringen av naturresurserna i Sápmi inte är ett historiskt fenomen utan fortgår än i dag. Nu gäller det att staten tar ansvar och agerar på nationell liksom lokal nivå för att lösa problemen, säger Rasmus Kløcker Larsen, seniorforskare på Stockholm Environment Institute, i ett pressmeddelande.
Studien visar att vägen över Stihkeområdet medfört ett stort tryck från besöksnäringen då området blivit mycket lättillgängligt. Vägen öppnar för tiotusentals besökare årligen och har sedan den drogs orsakat minst lika stora konsekvenser för samebyarna som själva gruvan, enligt forskningen.
– Turisterna förorsakar en stor funktionell markförlust. Renhjorden håller sig minst 1-1,5 km borta från vägen. Störningarna från besökarna försvårar vårt arbete enormt – det kostar båda fysisk och ekonomisk, säger Mathias Blind, ordförande för Vilhelmina Södra sameby.
Enligt studien exkluderades samebyarna från beslutsfattandet när Bolidens gruva etablerades.