Efterfrågan på kobolt kan 2020 vara större än tillgången

El-jaguar på Hypervision-mässan i Frankfurt am Main. Kommer förväntad, framtida brist på kobolt att hejda vidareutveckling av el-mobilitet? Foto: Markku Björkman

Elektrisk mobilitet ger inte bara fördelar när det gäller att minska koldioxidutsläpp, utan skapar även utmaningar. Bristen på två de råvaror, som behövs för elbilarnas batterier, kobolt och litium, ökar.

Det handlar om två ämnen som behövs i avsevärda kvantiteter för batteriproduktion. Eftersom alla företag försöker tillförsäkra sig kontinuerliga och snabba råvaruleveranser har tillexempel Panasonic kommit redan långt när det gäller utveckling av koboltfria e-bilbatterier.

Den kinesiska leverantören GEM har å andra sidan redan tillförsäkrat sig större delen av världsproduktionen av kobolt. Kampen om kobolt och litium är därmed redan i full gång.

Den sammanlagda produktionen av kobolt inom EU kommer att öka, men den kommer ändå bara täcka sex procent av Europas koboltbehov år 2030.

Det finns forskare som redan talar om behovet av prioritering eller ransonering av kobolt och begränsning av användningen exempelvis enbart till rena elbilar, en idé som av andra experter anses som praktiskt ogenomförbar.

Konsultföretaget McKinsey har kommit till slutsatsen att man (för tillfället) inte behöver oroa sig för litium. Råmaterialet marknadsförs för närvarande i tre länder, som står för 85 procent av den globala produktionen: Chile, Australien och Kina.

Enligt konsultföretaget McKinsey kommer det att finnas tillräckligt med litium på marknaden före 2025; även om efterfrågan på e-bilar skulle stiga mycket snabbt. Åtminstone säkerställs detta råmaterial för produktion av litiumjonbatterier.

När det gäller kobolt, ser emellertid prognosen betydligt sämre ut: 65 procent av den globala produktionen kan tillskrivas det ytterst politiskt instabila Kongo. Den enda gruvan som bryter kobolt som en primärprodukt, ligger i Marocko.

Enligt SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) ökar behovet av kobolt med cirka 7 procent varje år.

Enligt myndigheten produceras det idag omkring 100 000 ton kobolt och med en ökning på 7 procent varje år så skulle det innebära att ungefär 40 000 ton extra behövs om 5 år.

När det gäller nickel och koppar (som ofta är de primära produkterna vid brytning av kobolt som biprodukt) så ökar dessa med omkring 2-3 procent per år. Enligt SGU skapar detta ett problem när en ökad brytning inte kan motiveras. De primära produkterna skulle då komma ut i överflöd på marknaden.

Enligt SGU finns det idag ganska få utvecklingsprojekt för ökad produktion av kobolt. Det finns ett par större projekt i Demokratiska Republiken Congo (DRC) som möjligen kan komma att öppna 2019.

Tills dess kommer troligen efterfrågan vara större än produktionen - cirka 5000 ton för i år och ännu mer nästa år. Detta märks på priset, som stadigt gått uppåt under ett års tid.

De närmaste 20 åren är enligt SGU svåra att sia om men troligen kommer trenden fortsätta med en efterfrågan som ökar snabbare än produktionen. Då huvuddelen av all kobolt produceras i DRC, ett land med hög politisk risk, så bedömer SGU att marknaden kan komma att svänga snabbt. 

Enligt McKinsey kommer det att uppstå en brist på kobolt år 2022, förutsatt att det mest aggressiva scenariot blir verklighet. Alltså om antalet batteridrivna fordon (BEV) ökar till 4 miljoner och plug-in-hybriderna (PHEV) till 4 miljoner år 2020 och om de rena batterielbilarna ökar till 10 miljoner och plug-in fordonen till 5 miljoner år 2025.

Huruvida dessa siffror blir realitet är dock fortfarande osäkert meddelar konsultföretaget McKinsey.