Östersjöns havsbotten är rik på så kallade noduler, stenbumlingar med höga koncentrationer av eftertraktade mineraler, liknande dem som hittats på djuphavsbottnar i världshaven. Enligt en ny studie från finska GTK kan dessa noduler fungera som ”ekologiska ankare” som tar århundraden att bildas.
GTK har använt synkrotronbaserad, kanadensisk avbildningsteknik för att undersöka sammansättningen av dessa stenar eller ”konkretioner”, som de kallar dem. Resultaten visar de skiljer sig åt i olika miljöer. Forskarna antar att de förmodligen spelar en viktig roll i marina ekosystem och avråder från att avlägsna dem, då det kan störa livet på havsbotten.
"Dessa konkretioner fungerar som en svamp och absorberar allt som finns i vattenpelaren", säger geologen Joonas Wasiljeff, en del av GTK-teamet, i ett pressmeddelande.
"Vi vet fortfarande inte tillräckligt, så det är inte bara att samla in allt som finns på havsbotten. Om vi tar bort dem kan det få drastiska effekter på ekosystemet som kanske aldrig återhämtar sig”.
GTK-teamet identifierade tre huvudtyper i Östersjön: järnrika, skorpaktiga stenar, mangantunga skivor och sfäriska noduler. Varje typs form och sammansättning är nära kopplad till miljöfaktorer som strömmar, sedimentavlagringar och syrehalter.
De skorpaktiga stenarna bildas vanligtvis i grundare, turbulenta vatten nära stranden, där starkare strömmar för in landmaterial som lera och glimmer. Dessa järnrika formationer innehåller också spår av vanadin och vissa sällsynta jordartsmetaller.
Däremot tenderar skivorna och sfärerna att bildas i lugnare, djupare vatten. De är mer manganrika och innehåller metaller som zink, kobolt och högre koncentrationer av sällsynta jordartsmetaller.
