Det talas mycket om snabbspår i dag, om hur viktigt det är att skynda på tillståndsprocesserna för inte minst gruvprojekt.
Just gruvprojekt utmärker sig ofta med minst sagt lång tidsutdräkt. Ett exempel är världens största järnmalmsgruva, Simandou i Guinea, som öppnade tidigare i år. En stor dag för det västafrikanska landet – efter nästan 30 års väntan! Första prospekteringstillståndet utverkade gruvbolaget Rio Tinto redan 1997. Långa handläggningstider är inte ovanliga här heller. Ett närliggande exempel är gruvprojektet Kallak, som legat på myndigheternas planeringsbord sedan 2010.
Byråkratins kvarnar mal som bekant långsamt, men varför har det just nu blivit så angeläget att snabba på processen.
Jag tror det beror på flera sammanfallande faktorer.
För det första har geopolitiska hänsyn hamnat alltmer i fokus för politiken. Mikael Wigell, professor vid College of Europe i Bryssel, menar att ”effektivitet” inte längre är det överordnade målet för utländska direktinvesteringar, utan bara ett bland många andra mål, där ”säkerhet, resiliens och strategiska fördelar” väger lika tungt. Enligt Wigell styr länder numera aktivt sina investeringar för att stärka sin nationella säkerhet och geopolitiska inflytande.
Bakgrunden till detta paradigmskifte bort från frihandel mot mer protektionism, eller ”strategisk kapitalism” som han kallar det, kan spåras ända tillbaka till finanskrisen - och pandemin och kriget i Ukraina har bara accelererat skiftet.
Det här passar det ständiga talet om att vi måste bli ”självförsörjande på kritiska metaller” som hand i handske.
Det är inte bara i Sverige och EU man vill öka takten i prospekterings- och gruvprojekt; trenden är global.
Dessutom intar kritiska metaller en särställning i den nya geopolitiska ordningen. Vissa analytiker går så långt som att säga att hela den nya världsordningen kretsar kring kritiska mineraler och att dessa har tagit den platsen som oljan innehade under hela 1900-talet. Oljans herravälde har alltså bytts ut mot kritiska mineralers under 2000-talet.
Samtidigt fortsätter välkända konsultbolag som Verisk Maplecroft att tala om ”resursnationalism” i gruvindustrin i enbart negativa termer. Årligen publiceras en kartläggning, Verisk Maplecrofts Resource Nationalism Index, där länder grupperas efter ”risknivå”.
Men i dagens värld där självförsörjningsmål orienterar politiken mer än någonsin, verkar det synsättet minst sagt förlegat. Värt att notera är att dessa förment vetenskapliga index inte säger något om ländernas allmänna hållning till extraktivindustrin – betydande gruvländer som Chile och Kongo-Kinshasa klassas som högriskländer, medan sådana länder som säger blankt nej till gruvor inte ens finns med i indexen.
Fraser Institutes välkända kartläggning av länder utifrån hur ”gruvvänliga” deras jurisdiktioner uppskattas vara, är problematisk av liknande skäl. Den tar också frihandelsmål för givna trots att dessa alltmer ifrågasätts. Tyvärr hänvisar svensk media till deras rapporter lika okritiskt som om de kom från ett FN-organ, när det uttryckligen står att institutets ”uppdrag är att förbättra livskvaliteten för kanadensare”. Det reser också frågetecken kring vilken målgruppen för dessa kartläggningar är. Om det framför allt är kanadensiska gruvbolag och investerare de riktar sig till, är det uppenbart att deras intressen inte alltid sammanfaller med Sveriges eller EU:s.
Trevlig läsning!
Simon Matthis
