Text: Simon Matthis
Northvolt-debaclet borde stämma till eftertanke, särskilt med tanke på alla tusentals jobb, konkurser och miljarder i skattemedel som gått upp i rök i dess kölvatten. Men det händer inte, inte än i alla fall.
Att jämt vilja vara bäst i klassen i fråga om miljö och hållbarhet, som blivit en svensk paradgren (tillika förbannelse), kommer också med ett pris. Frågan är väl om vi, skattebetalare, är beredda betala det. Northvolt-fiaskot sätter många frågetecken i kanten till hela den teoretiska överbyggnaden för den gröna omställningen.
Så borde i alla fall debatten gå. Men att döma av ledarsidor, politikers och experters uttalanden så är frågan inte aktuell. Att Northvolts misslyckande har något viktigt att säga om den gröna omställningen är med andra ord en icke-fråga. Den hoppar man helt sonika över och deklarerar högtidligt, skrämmande samstämmigt, att nu är det mer angeläget än någonsin att den gröna omställningen inte tappa styrfart, nu måste vi gå all in för den koldioxidfria framtiden som hägrar i ett fjärran 2040. Allt annat är populism och opportunism.
Som om allt bara handlade om pajkastning och retorik. För att stoppa åderlåtningen av statskassan är det hög tid att sätta hela den gröna omställningen på paus. Något annat är oansvarigt.
Det räcker med att titta på de förödande konsekvenserna av den extrema fokusen på förnybara bränslen, vilka numera är välkända. Traditionella industrier som är beroende av stabila elpriser går på knäna, vilket har bidragit till den våg av avindustrialisering vi ser i dag i hela västvärlden. På tio år har drygt 110 000 jobb försvunnit i stålindustrin i OECD-länderna.
Den har också fått den paradoxala effekten att ett stålbolag som Ovako, som gjort sin ”miljöläxa” genom att investera i ljusbågsugnar som drivs av el i stället för kol, ”bestraffas” för denna satsning genom skyhöga elpriser och framför allt oförutsägbara svängningar av elpriserna kopplade till väderberoende energislag som vind- och solenergi. På ett välbesökt seminarium om industrins elbehov i Jernkontorets regi, frågade sig Paola Zetterberg-Eriksson, inköpsansvarig på Ovako, om det är rimligt att elen ska kosta så mycket. Det känns som ”en bestraffning”, sade hon.
– Elen finns väl inte till för sig själv, frågade sig Paola Zetterberg-Eriksson.
Nej, men det verkar faktiskt som det ibland, inte minst med tanke på den närmast tvångsmässiga besattheten hos beslutsfattare att Sverige måste ha ett visst antal vindkraftparker inom en viss tidsram. Drivkraften verkar här inte vara ett ökat elbehov, utan handlar mer om, som det brukar heta, att ”inte halka efter utbyggnadstakten i andra EU-länder”.
Ett av grundproblemen med den gröna omställningen är att allt som andas ”hållbarhet”, ”nettonollmål”, ”förnybara bränslen” eller ”vätgasekonomi” premieras rikligt i statliga och överstatliga utlysningar och investeringsprogram, med till synes oändliga resurser till sitt förfogande. Vilket får många företag och lycksökare att bygga upp hela sin affärsmodell kring sådana nyckelbegrepp. Ju fler boxar de checkar in, desto bättre.
Northvolt är typexempel på just det – Northvolt kunde inte nöja sig med elektrifiera fordonsflottan. Batteriproduktionen skulle förstås drivas med förnybar vind- och solenergi.
Det gröna stålet utmärker sig här som ett extremfall. Stålprojekt som Stegra, Hybrit, GreenIron, Blastr med mera lägger allt krut på att samla på sig så många gröna trumfkort på hand som möjligt – grön vätgas, förnybar el, noll utsläpp, gröna obligationer med mera - att de inte kan spela med någon annan färg… Men på världsmarknaden ska det gröna stålet sedan konkurrera med det ”bruna” stålet från Kina på samma villkor som det.
Gemensamt för dessa satsningar är också att de fokuserar mest på produktionsprocessen – inte på slutprodukten. Eller någon marknadsanalys. I det påminner de mycket om prospekteringsbolag – vars hela raison d’etre är att de ska sälja sina projekt med maximal vinst, inte driva dem vidare till produktion. Med de konsekvenserna det för med sig i form av uppblåsta siffror och guldkantade men tomma framtidslöften. Skillnaden är att prospekteringsbolag går runt med egna medel, inte skattebetalarnas.
President Donald Trumps chockhöjning av tullarna på stål och aluminium, från 25 till 50 procent, sätter fingret på den överkapacitet av stål i världen som riskerar att dra undan mattan för redan etablerade stålproducenter i väst. Hur det gröna stålet, som kommer med mycket högre kostnader, ska stå sig i den konkurrensen, kommer att bli en nagelbitare.
Trumps olika exekutiva beslut beskrivs ofta som obegripliga nycker helt utan sammanhang, men i det här fallet föregicks det av en larmrapport från OECD, publicerad bara någon veckan innan, som slår fast att överkapaciteten av stål är mycket större än någon tidigare förutsett. Då ska man betänka att sådana larmrapporter duggat tätt det senaste året. Överkapaciteten på stål väntas nu nå 721 miljoner ton år 2027 - cirka 290 miljoner ton mer än den sammanlagda stålproduktionen i OECD-länderna år 2024! Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att se att det faktiskt kan finnas ett samband med Trumps reaktion att vilja bygga upp skyhöga murar runt amerikanskt stål och aluminium.
Europa borde förstås också stänga sina gränser för stålimport utifrån. Stål är nämligen inte som vilken handelsvara som helst. Att slå vakt om att ha stålproduktion är en fråga om länders självbestämmande (läs försvarsförmåga) – hela EU-bygget har ju sin upprinnelse i en idé om hur stål- och koltillgångar ska förvaltas.
Visst bör vi skydda vår stålmarknad, inte bara mot Kina utan också mot alla andra länder i Asien och Mellanöstern som pumpar in miljarder i sin stålindustri och som göder denna skenande överkapacitet.
Det finns också en annan slutsats att dra av rapporten, och den handlar om det gröna stålets berättigande på en redan övermättad stålmarknaden. Varför ska denna miljardrullning av skattebetalarnas pengar gå till något som är så lite efterfrågat?
