Det brukar sägas om kopparpriset att det fungerar som en barometer för att mäta hälsotillståndet i hela världsekonomin, eftersom koppar har så breda användningsområden i så många industrier. Frågan är om innovationer och produktutveckling kan ses som en liknande kristallkula för att uppskatta dagsformen i en hel bransch. Om framtidensutsikterna verkar osäkra eller marginalerna små, varför lägga ned en massa pengar och tid på att utveckla nya produkter eller tjänster? För att ta ett exempel från en helt annan sfär – tidningspappersmarknaden som formligen imploderat sedan millennieskiftet – så har inte hänt mycket hänt där inom produktutveckling på decennier.
Om det finns ett sådant samband så kom det till tydligt uttryck på den nyligen avslutade gruvmässan och konferensen Euro Mine Expo 2026, gruvindustrins mötesplats som samlar branschen vartannat år i Skellefteå. Där var det nämligen ovanligt tätt med nyutvecklade produkter och tjänster i både utställningsdelen och konferensen. Så var också innovationer en av Euro Mine Expo tre så kallade ”grundpelare” (”Innovation & Technology”), där de andra två var socialt ansvar och arbetsplatssäkerhet.
Att det blåser varma vindar över gruvindustrin världen över är ingen nyhet, ytterst drivet av beslutsfattares ambitioner att öka utvinningen av så kallade kritiska mineraler, med överordnade målet att höja självförsörjningsgrad på viktiga råvaror - och därmed i förlängningen självbestämmande och relativa oberoende av stormakter. Det här gör gruvbolagen till vinnare. (Med vissa undantag eftersom ambitionerna också kan slå över i resursnationalism vilket grusar internationella gruvbolags planer).
Viscariagruvan - en ny koppargruva i ett lika nytt bolag – stod också ut som exempel på framåtandan i branschen på Euro Mine Expo. Viscaria-gruvan går i produktion inom kort och blir granne med LKAB i Kiruna. Bolaget lovar att vinnlägga sig om sin lokala, sociala förankring, angelägna om att skapa ”långsiktigt värde – lokalt och hållbart i Kiruna”.
Olje- och gaskrisen då, som blockaden av Hormuzsunden lett till, har den helt runnit av gruvindustrin? Knappast. Indirekt har den gett alla dem som vill se mer självförsörjning på viktiga råvaror, vatten på sin kvarn. De pekar nu på farorna med global handel som skrivs om som ”sårbarhet för störningar i leveranskedjorna”.
Direkt slår Hormuzkrisen mot driften av gruvor, alltifrån transportband till lastbilar. Boliden står till exempel för så mycket som 1,5-2 procent av Sveriges dieselförbrukning, enligt bolagets egna siffror. I ett föredrag med den lätt provokativa rubriken ”Combustions engines in mining is stupid” (”Förbränningsmotorer är galenskap”) berättade Per Wallin från Boliden om hur de börjat elektrifiera sin maskinpark. De fortsätter gärna sin ”elektrifieringsresa” , men bromsas nu av tillverkarna av elfordonen.
Flera stora fordonstillverkare som Scania har nämligen skruvat ned sina produktionsmål kring tunga elfordon. Då spelar det ingen roll hur mycket gruvorna vill minska sin oljeanvändning; om det inte finns eldrivna maskiner tillgängliga på marknaden finns inte mycket att göra, konstaterade Per Wallin med en suck. I Kina däremot är det mindre och mer verkstad, enligt Wallin; där har till och med försäljningen av eldrivna lastbilar gått om den för dieseldrivna lastbilar.
Per Lärk från ABB följde samma “elspå” i ett tal om den ”helektriska gruvan”. Hans budskap var tydligt: Starta nu med elektrifiering i liten skala, steg för steg, och tänk stort!
Trevlig läsning!
Simon Matthis
