Det har blossat upp en debatt kring den kommunala vetorätten, efter regeringens helomvändning i frågan.
Vid årsskiftet hävdes förbudet mot uranbrytning i Sverige, vilket kraftigt försvårar för kommuner att stoppa brytning i alunskiffer. Förutom uran berörs därmed även utvinning av nickel, vanadin och sällsynta jordartsmetaller.
Men knappt hade bläcket torkat på domen förrän regeringen med näringsminister Ebba Busch i spetsen, kovänder. Nu föreslås att ett nytt kommunalt veto ska införas till sommaren (på vilket sätt detta nya veto skulle skilja sig från det gamla är framgår inte).
Vad som orsakat denna kursändring kan man bara spekulera i. Enligt SvD är förklaringen helt enkelt att regeringen ”upptäckt att det är valår” i år. Underförstått: att minska kommunernas inflytande vinner man inga röster på. Det skulle nog Ebba Busch inte hålla med om; hon låter i stället förstå att hon tagit intryck av ”den stora oro och det kompakta motstånd” hon mött på de orter som berörs av den slopade vetorätten.
Socialdemokraterna i Jämtland tar stöddigt själva åt sig äran av att regeringen backar: ”Vi var inte tysta, vi jamsade inte med, utan drog ett tydligt streck i marken”.
Svemin, branschorganisationen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige, är inte oväntat besvikna:
– Det här är ett ogenomtänkt och dåligt besked, som saknar konsekvensanalys, kommenterar Maria Sunér, vd för Svemin, beslutet.
I sammanhanget är det värt att notera de slående likheterna med debatten om vindkraft, där somliga också vill slopa den kommunala vetorätten just för att snabba på och slimma tillståndsprocesserna. Vi måste lägga in en högre växel när det gäller den gröna omställningen, brukar det heta, och i den ambitionen ingår att skaka fram mer förnybar el och kritiska metaller snarast möjligt.
Att tillståndsprocesserna i gruvnäringen ofta är oacceptabelt långa och snåriga, är ingen nyhet och något som gruv- och prospekteringsbolag rasar över varje gång tillfälle ges.
Men det kanske finns en mer prosaisk förklaring till att man vill se förenklade processer.
Det antyder i alla fall gruv- och prospekteringsbolaget Viscarias vd Jörgen Olsson, som verkligen går mot strömmen när han tar det nuvarande systemet i försvar. ”De som klagar är de som inte har råd att göra en tillståndsansökan eller bedriva sådan här verksamhet”, säger han i en intervju i SvD.
Om man tycker en sådan ansökan är för dyr, som för Viscarias del kostade 120 miljoner kronor, kan ”man öppna en korvkiosk i stället”, fyller han i.
Viscaria fick sitt tillstånd på bara tre år – rekordtid med branschmått mätt. Att det gått så smidigt för Viscaria är dock inte bara deras egen förtjänst.
Viscaria-gruvan, som planeras gå i produktion i slutet av 2027, är i huvudsak en underjordsgruva. Det innebär förstås mindre omgivningspåverkan än dagbrott, vilket tillståndsprocessen måste ta hänsyn till. Men viktigare ändå är kanske att det är ett brownfieldprojekt, det handlar om ett återöppnande av en tidigare nedlagd gruva.
I en högintressant studie från University of Queensland jämförs brownfield- och greenfieldprojekt och det konstateras att framför allt koppargruvbolag alltmer prioriterar ”brownfielding” på grund av mindre nitisk granskning. Flertalet av dessa är expansionsprojekt framstår för lokalsamhället som helt okontroversiella. Slutsatserna är inte oväntade, men konsekvensen är intressant. Fokusen på brownfielding innebär att storskalighet uppmuntras.
Men är inte en sådan utveckling trots allt att föredra för en så komplicerad verksamhet som gruvor är? Jämfört med ett annat vanligt alternativ - småskalig gruvdrift som bedrivs helt utan tillstånd? Exemplen från guldgruvor som bryts med hantverksmässiga metoder i Afrika förskräcker.
”Brownfielding” kommer även med andra fördelar – för Viscarias del en redan färdig transportlösning tack vare den gamla gruvans anslutning till Malmbanan.
Trevlig läsning!
Simon Matthis
