Megasatsningarna på fossilfritt stål har fått svidande kritik den senaste tiden. De allvarligaste anklagelserna skjuter in sig på att satsningarna är ett vågspel och ett massivt slöseri med skattebetalarnas pengar. Det har också framhållits att elförbrukningen som det gröna stålet kräver riskerar att driva upp elpriserna för vanliga elkonsumenter. Nu ger förespråkarna för de fossilfria svar på tal.
Av: Simon Matthis Foto: Vattenfall, Åsa Bäcklin/Hybrit
Ris och ros har strötts över Hybrits och H2 Green Steels projekt sedan länge, men det som nu gett kritiken luft under vingarna är en rapport författad av nationalekonomen Magnus Henrekson och David Sundéns, ”Från brunt till grönt”, den första i en serie om planerade tre. Rapporten har finansierats av finansmännen Rune Andersson och Christer Gardell bland andra. Så fort rapporten släpptes gick H2 Green Steels vd Henrik Henriksson till häftig motattack. Han fokuserade på att det är just tillgången och priset på förnybar el i norra Sverige som gör regionen så lämplig för tillverkning av grönt stål. En tredjedel av elpriset i Tyskland, enligt honom, där elproduktionen inte heller är förnybar.
Han tycker vidare att rapporten förbiser betydelsen av handeln med utsläppsrätter, vilken kommer att driva upp priset på traditionellt stål så mycket att efterfrågan på grönt stål kommer att öka. Det har det redan gjort, enligt honom. Ett bevis på det är att H2GS ”orderportfölj redan är värd över 100 miljarder kronor”.
Henriksson medger dock att tekniken man valt att satsa på, direktreduktion av järnmalm, inte är revolutionerande och att den sannolikt kommer att akterseglas av andra, bättre tekniker de närmaste tio åren. ”Men planeten håller på att brinna upp och vi har inte tid att vänta”, säger Henriksson i en intervju med Di.
Fossilfritt Sverige
Inte oväntat sågas rapporten också av regerings initiativet Fossilfritt Sverige nationella samordnare, Svante Nylander, som tycker att den lägger ut dimridåer kring vad som är viktigt på riktigt: en kapplöpning mellan länder på den växande marknaden som utgörs av den gröna industrin. Axelsson tycker dessutom att rapportförfattarna grundlöst ifrågasätter företagens beräkningar då ”de inte har deras kalkyler framför sig”.
– Ibland kan man vaggas in i att om man sitter still i båten så blir det bättre och då har vi inte gjort något dumt. Det tror jag nog är det största felet med rapportens slutsatser, summerar Svante Axelsson sina invändningar i tidningen Norran.
Axelsson menar att Sverige genom sitt medlemskap i EU inte har något större val. Det är EU som dikterar villkoren för vad som ska satsas och inte satsas på fram till 2030. ”Där har Sverige ingen frihetsgrad”. Han är inte ensam om att ta rygg på EU och unionens klimatpolitik. I en debattartikel i Norrbottens-Kuriren skriver journalisten Arne Müller att rapporten bortser från det ”faktum att det är en tvingande nöd-vändighet att fasa ut de fossila bränslena inom de närmaste årtiondena”, och det får honom att dra slutsatsen att ”rapporten i praktiken blir en variant av klimatförnekelse”.
Spär på polariseringen
Linda Nilsson, vd för Norrbottens Handelskammare, är å sin sida kritisk mot rapporten för att den bara spär på polariseringen mellan nord och syd:
– Diskussionen är olycklig. Det spär på polariseringen mellan nord och syd, det behöver vi inte nu, säger Linda Nilsson till Di.
Mer inlindat uttrycker sig Anders Lindberg, presschef för Hybrit på LKAB.
– Den här rapporten är skriven av nationalekonomen Henrekson med hjälp av flera finansiärer. Slutsatsen i rapporten har Henrekson fört fram i många år i olika debattartiklar och sammanhang tidigare. I sak är det inget nytt, säger han till Metaller & Gruvor.
Han är till och med överens med rapportförfattarna om att det finns många utmaningar.
– Vi håller med om att det finns många
utmaningar. Det är faktiskt vi själva som har lyft fram dem under åren vi har utvecklat Hybrit-projektet.
Vätgastillgången är en sådan utmaning, en annan är att konkurrerande stålbolag utvecklar annan teknik.
– Men det här passar bäst våra förhållanden. Så vi har dragit en annan slutsats än Henreksson, konstaterar Lindberg.
– Vi tycker att rapportförfattaren missar helheten. Vi måste göra något åt koldioxid-utsläppen och kan inte fortsätta producera som tidigare. Det kommer helt enkelt bli för dyrt, säger Anders Lindberg som ändå välkomnar granskningen och diskussionen. ■