Medan EU:s ståljättar välkomnar kommissionens nya skyddsåtgärderna för stålindustri mot billig stålimport utifrån, är tongångarna allt annat än muntra på andra sidan Engelska kanalen. UK Steel, en lobbygrupp för stålindustrin, kallar importtullarna för ett ”existentiellt hot” mot inhemsk stålindustri.
Enligt tidningen The Guardian sände beskedet chockvågor genom den brittiska stålindustri eftersom tullarna inte medger något ”uppenbart undantag” för metall som passerar Engelska kanalen.
EU är Storbritanniens största stålkund: 78 % av all brittisk stålexport, eller 1,9 miljoner ton, gick till EU 2024. Strafftullar skulle i ett slag göra många brittiska produkter ”icke-konkurrenskraftiga”.
Europeiska kommissionen har meddelat att Norge, Island och Liechtenstein, som inte är med i EU men är integrerade i den gemensamma marknaden, inte kommer att påverkas av tullarna eller kvoterna. Men några sådana undantag verkar inte gälla Storbritannien.
Ett viktigt mål för EU:s branschorganisation Eurofer är, enligt The Guardian, att öka kapacitetetsutnyttjandet i EU:s anläggningar.Kapacitetsutnyttjandet har sjunkit från nästan 80 % år 2008 till 65 % år 2024 – och Eurofer vill få upp den siffran till 85 %.
Det kommer dock fortfarande att finnas tullfria importkvoter. Det kommer att möjliggöra import av 18,3 miljoner ton per år – betydligt mindre än tidigare kvot.
Den viktigaste frågan för Storbritannien och andra EU-handelspartner är hur den mycket mindre kvoten ska fördelas. Om Storbritannien skulle få en kvot som motsvarar dess planerade export skulle skadan bli begränsad, konstaterar The Guardian.
Storbritanniens stålindustri måste också tampas med amerikanska ståltullar.
De fem främsta exportdestinationerna för Storbritannien ligger alla inom EU. Den sjätte är USA, där köpare måste betala 25 % tullar på import från Storbritannien. Det ger Storbritannien en viss fördel gentemot andra länder som betalar 50 %.
En möjlighet för industrin är att fokusera mer på inhemsk efterfrågan. Storbritannien importerar dubbelt så mycket stål som man tillverkar, och det talas redan om att styra om statliga utgifter för stål – för exempelvis krigsfartyg och järnvägar – till brittiska stålverk.
