Text: Simon Matthis
Om olja var ryggraden i den tidigare världsordningen, som varade under hela 1900-talet, så är kritiska mineraler grunden för den nya. Den tesen driver råvarumarknadsanalysföretaget Global Data i en lång, osignerad artikel. I fågelperspektiv framträder både skillnader och likheter mellan den nya gamla och världsordningen och stämmer Global Datas analys kommer kritiska metallers ”herravälde” inte bli lika långvarigt som oljans.
Olja blev det dominerande bränslet för transport, industri och militär från ungefär första världskriget och framåt. Men olja blev snart mer än bara en handelsvara; det blev hela det ”industriella samhällets operativsystem”.
Olja drev transporter, tung industri och mekaniserat jordbruk, och låg till grund för moderna försvarsmakter. När andra världskriget bröt ut var olja mer än bara ett bränsle - det var själva ”livsnerven för nationellt inflytande”. På så sätt ”bäddades olja in djupt” i samtliga samhällssektorer.
Eftersom det inte fanns något som på kort sikt kunde ersätta olja inom transport eller tung industri, blev efterfrågan ”extremt oelastisk” och även små störningar kunde orsaka ekonomiska kriser.
Mer än ett ekonomiskt mål
Tillgång till olja blev inte ett vanligt ekonomiskt mål för världens länder, utan ett ”centralt nationellt säkerhetskrav”. Under första hälften av 1900-talet dominerades oljemarknaden av en liten grupp västerländska företag, kända under namnet "de sju systrarna". Standard Oil, Shell, BP, med flera. Dessa oljebolag kontrollerade majoriteten av världens reserver utanför USA.
Oljebolagens makt härrörde från exklusiva, långsiktiga koncessioner som de förhandlade fram med ofta kolonialt styrda eller svaga stater. I många regioner, särskilt Mellanöstern, agerade västerländska företag i huvudsak som ”imperialistiska administratörer för oljeindustrin”.
Olja som ett politiskt vapen
Efter andra världskriget och avkoloniseringen började länder som nyligen vunnit sin självständighet att motarbeta de sju systrarnas dominans. Resultatet blev bildandet av OPEC 1960, oljekartellen som inledningsvis bestod av Iran, Irak, Kuwait, Saudiarabien och Venezuela, för att få mer kontroll över produktionsnivåer och priser. På 1970-talet nationaliserade OPEC-medlemmarna sina oljeindustrier, vilket definitivt satte punkt för de sju systrarnas marknadsdominans.
Förändringen gav producentländerna ”exempellös geopolitisk makt”. Det arabiska oljeembargot 1973 visade med all tydlighet att olja kunde användas som ”ett strategiskt vapen”: genom att begränsa utbudet utlöste producentländerna en global ekonomisk chock, vilket fyrdubblade oljepriserna och stöpte om ”västerländska utrikespolitiska prioriteringar”. En andra chock följde efter den iranska revolutionen 1979, vilket gjorde klart oljepolitik hade potential att destabilisera hela globala ekonomier och vända upp och ned på globala allianser.
I slutet av 1900-talet hade en hel, global säkerhetsarkitektur kring olja byggts upp, med allianser, militärbaser, patrullbåtar som säkrade sjöfartsleder samt diplomatiska åtaganden gentemot de oljerika gulfstaterna. Från Suezkrisen till Iran-Irakkriget fungerade oljan många gånger som ”både bakgrund och utlösande faktor” för globala konflikter.
Ingen annan resurs har så grundligt stakat ut geopolitiken under ett helt sekel, konstaterar Global Data.
Kampen om kritiska mineraler
Under 2000-talet har kampen om kritiska mineraler som litium, kobolt, nickel, koppar och sällsynta jordartsmetaller kommit att spela en liknande roll som olja hade under 1900-talet.
Det talas ofta om hur oumbärliga dessa mineraler är för rena energitekniker, batterier, solpaneler, vindkraftverk och elnätsinfrastruktur. I och med omställningen till minskade koldioxidutsläpp förväntas efterfrågan på dessa mineraler mångdubblas.
Kritiska mineraler blir alltmer integrerade i moderna staters ”kärnmaskineri” och formar industristrategier och den ”globala fördelningen av ekonomiskt inflytande”.
Den verkliga flaskhalsen
Den geografiska tyngdpunkten har dock förflyttats. Medan oljereserverna var starkt koncentrerade till Mellanöstern, är utvinning av kritiska mineraler spridd över stora delar av världen, Latinamerika, Afrika, Australien, Sydostasien och Kina.
Men den verkliga flaskhalsen här rör inte utvinning, utan bearbetning och raffinering, där Kina har en dominerande marknadsandel för nästan alla viktiga mineraler. Landet står för nästan 85 % av katodaktiva material i världen och över 90 % av den anodaktiva materialproduktionen. Detta skapar en geopolitisk struktur som skiljer sig från oljans tidevarv: istället för en producentkartell som OPEC som sitter på alla resurserna, kontrollerar en ”bearbetningssupermakt” medlen för att omvandla råvaror till användbara industriella insatsvaror.
Som en följd av det har många västländer blivit starkt beroende av Kina för att etablera infrastrukturen för ren energi, även om mineralerna bryts någon annanstans.
Strategisk hävstång
Återigen kontrollerar ett litet antal aktörer resurserna som är avgörande för ekonomiskt och militärt inflytande. Återigen rivaliserar stormakter via investeringar, diplomati och strategiska avtal för att säkra leveranser av kritiska råvaror. Och utvecklingsländer med stora naturresurser blir ”återigen” uppvaktade av multinationella företag, vilket väcker gamla minnen av råvaruförbannelsen, ojämlika förhandlingspositioner och miljöförstörelse, till liv igen.
Mineraler blir, liksom olja, verktyg för ”strategisk hävstångspolitik” och incitament för nya allianser och utrikespolitik.
Men skillnaderna minst lika stora. Till skillnad från olja används kritiska mineraler för att bygga kapitalvaror, alltifrån bilar och elnät till turbiner. Det innebär att beroendet är mer koncentrerat till själva uppbyggnaden av det rena energisystemet, inte varaktigt. Med tiden kan återvinning av metaller och teknisk innovation minska beroendet, vilket ger denna ”mineralgeopolitik” en mer dynamisk och tillfällig karaktär jämfört med den centrala roll som oljan fortfarande har.
Fakta:
Råvaruförbannelsen eller Holländska sjukan
Råvaruförbannelsen är ett ekonomiskt fenomen som uppstår i länder där som blir för beroende av export av en råvara.
Fenomenet uppstod i Nederländerna efter upptäckten av stora naturgasfält, Groningengasfältet, i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Gasexporten ökade kraftigt med följden att växelkursen för gulden, den nationella valutan, steg så mycket att det missgynnade exporten av andra varor. Till slut blev kursen för gulden för hög och den ekonomiska bromsade in.
Begreppet myntades av The Economist men är inte begränsat naturgas, utan alla råvaror. Kända exempel är önationen Nauru när det gäller fosfat och Kongo-Kinshasas rikliga tillgångar av koltan, som haft mer negativ än positiv påverkan för landet ekonomi och utveckling.
Det finns också exempel som motsäger råvaruförbannelsen, av vilket ett av de mest kända är Norge, vars olje- och gasfyndigheter berikat landet.
