Intresset för mineraler på havsbotten ökar i takt med att efterfrågan på kritiska råvaror stiger globalt. Särskilt USA driver på för att påskynda exploateringen, även i internationella vatten.
Bakgrunden är ett växande behov av metaller som används i bland annat batterier, elektronik och militär utrustning. Samtidigt domineras dagens leveranskedjor i stor utsträckning av Kina, vilket skapar geopolitisk oro i väst.
Den finländske experten Simon Holmström, verksam vid miljöorganisationen Seas at Risk, framhåller att frågan om tillgång till kritiska mineraler har blivit en prioritet för stormakter.
– USA vill påskynda gruvdrift även i internationella vatten. Dessa områden omfattas dock av internationell lagstiftning och av Internationella havsbottenmyndigheten, säger han till Yle.
Enligt Holmström riskerar den amerikanska politiken, under Donald Trumps ledning, att driva fram en situation som liknar en okontrollerad kapplöpning om havsbottnens resurser.
Motstånd växer – projekt pausas
Hittills har prospektering främst skett inom länders egna ekonomiska zoner. Ett av de mest uppmärksammade exemplen är Norge, som var tidigt ute med planer på djuphavsgruvdrift.
Men efter omfattande kritik och osäkerhet kring miljökonsekvenser har Norge valt att pausa sina planer fram till 2029. Ursprungligen var tanken att kommersiell brytning skulle inledas kring 2030.
Motståndet är brett. Över 40 länder har uttryckt skepsis eller har direkt motsatt sig djuphavsgruvor. Finland anslöt sig till denna linje redan 2023.
Samtidigt fortsätter förhandlingar inom den internationella havsbottenmyndigheten om hur regelverket för eventuell framtida utvinning ska utformas.
Banker tvekar inför riskerna
Trots det ökade intresset är finansieringen långt ifrån självklar. En ny rapport från Seas at Risk och Deep Sea Mining Campaign visar att en majoritet av finanssektorn är avvaktande.
Av 132 granskade banker och finansinstitut uppger nära två tredjedelar att de tvekar inför att finansiera djuphavsgruvor. Bland aktörerna finns bland annat Asian Development Bank, European Bank for Reconstruction and Development, och Deutsche Bank.
Enligt rapporten uppgår det potentiella kapitalet för investeringar i djuphavsgruvor till omkring 24 biljoner euro. Som jämförelse ligger motsvarande nivå för fossila bränslen på cirka 35 biljoner euro.
Men osäkerheten är stor. Daniel Sailer, vd för investeringsbolaget Metzler, beskriver det tidiga intresset som ogenomtänkt.
– Det var som en kraftfull dammsugare där material bara sugs upp från havsbotten. Intresset var stort trots begränsad kunskap om hur komplex verksamheten är, säger han vid ett seminarium i Bryssel.
Simon Holmström pekar på flera orsaker till att investerare nu tvekar.
– Den viktigaste faktorn är osäkerheten. Miljöeffekterna är otillräckligt kända och kan bli irreversibla. Banker lånar inte ut pengar till projekt med så stora risker. Dessutom saknas tydliga regelverk och många aktörer oroar sig för ryktesskador, säger han.
Djuphavsgruvdrift innebär ingrepp i ekosystem som i stor utsträckning fortfarande är outforskade. Forskare har varnat för att störningar kan påverka hela biologiska system på havsbotten, med konsekvenser som är svåra att förutse.
Samtidigt lyfter kritiker fram alternativ till ny gruvdrift, såsom återvinning, effektivare materialanvändning och utveckling av cirkulära flöden. Dessa lösningar anses i vissa fall kunna minska behovet av att öppna nya, tekniskt komplicerade och riskfyllda utvinningsområden.
Trots detta kvarstår trycket från industrin och vissa regeringar att säkra tillgången till kritiska råvaror. Hur snabbt – och i vilken omfattning – djuphavsgruvor kan bli verklighet är dock fortfarande oklart.
Källa: Yle
Fakta:
Djuphavsgruvdrift innebär att mineraler utvinns från havsbotten, ofta på flera tusen meters djup. Tekniken är under utveckling och innebär betydande tekniska, ekonomiska och miljömässiga risker. Forskningen kring konsekvenserna för marina ekosystem är fortfarande begränsad.
