Samspelet mellan utbud och efterfrågan är ett evigt huvudbry på råvarumarknaderna. Den så kallad råvaruförbannelsen eller holländska sjukan (googla!) har med all önskvärd tydlighet visat att överflöd inte är någon garanti för välstånd.
De senaste åren har dock flera exportberoende så kallade utvecklingsländer med framgång visat att det går att kontrollera utbudet av en råvara, genom kvoter och andra exportrestriktioner, för att öka statens intäkter. Kongo-Kinshasa har till exempel tack vare exportkvoter på kobolt pressat upp priserna för denna så kallade konfliktmineral. Flera andra länder har följt efter eller sedan tidigare genomfört liknande strategier, som Kina för sällsynta jordartsmetaller (REE), Indonesien för nickel, Zimbabwe för litium, Guinea för bauxit, med mera.
Att styra marknadsutbudet av en råvara är en sak, men att försöka sig på att manipulera efterfrågan måste vara betydligt vanskligare. Ett av de mest skruvade exemplen på det har nyligen rullats upp i offentlighetens ljus. Det handlar om De Beers, världens största diamantgruvföretag, som nyligen lade ned projektet Lightbox, en miljardsatsning på tillverkning av konstgjorda diamanter i en dedikerad fabrik Oregon i USA. Man skulle kunna tro att det anrika diamantföretaget diversifierat sig till syntetiska diamanter - anläggningen i Oregon hade ändå som målbild att spotta ut 500 000 ”labbodlade” diamanter om året i full drift. Men bakgrunden till projektet var en helt annan.
De Beers, som i flera år tampats med svag efterfrågan på äkta diamanter, tog 2018 fram en strategi för att ”döda” konkurrensen från de billigare, konstgjorda varianterna i lyxkonsumtionssegmentet. Ett nytt varumärke togs fram, med stenar med exakt samma kemiska egenskaper som naturliga diamanter, men till budgetpris. På så vis hoppades De Beers kunna upprätthålla naturliga diamanters ”prestige och åtråvärdhet” och etablera en ”stark skillnad mellan de två slagen i konsumenternas medvetande”, enligt tidningen Les Echos
Men satsningen blev ett fiasko, syntetiska diamanter blev bara ännu populärare som bröllopspresent i och med prisfallet, och knaprade in på efterfrågan av äkta diamanter: i stället för att fungera som en instegsprodukt, som var tanken, har syntetiska diamanter helt börjat ersätta den äkta varan.
De Beers ”sköt sig själva i foten” med Lightbox-satsningen, men den reser också många frågetecken. Hur många liknande exempel på utstuderat invecklade marknadsupplägg – genom som här uppumpat utbud på konkurrentens vara för att höja efterfrågan på sin egen– pågår just nu på andra håll, som kommer att avslöjas långt senare? Och vad blir De Beers nästa ”kreativa” marknadsföringskampanj? Även om Lightbox-satsningen gick lös på svindlande 90 miljoner dollar går det ingen nöd på De Beers. Ett enda år kan De Beers sätta sprätt på över 100 miljoner dollar enbart på marknadsföring. Häromåret väckte företaget nytt liv i sin ikoniska annonskampanj ”A diamond is forever” och vikte 20 miljoner dollar till den. Man kan också fråga sig om medarbetarna vid fabriken i Oregon varit med på noterna. Har de känt till det kontraproduktiva målet med sitt arbete?
En vanligare typ av marknadsmanipulation är att man stryper produktion och utbud, för att därmed kontrollera prisnivåer. Som experter länge varnat för har Kina nu börjat utnyttja sin helt dominerande ställning inom REE på det sättet och som geopolitiskt styrmedel, vilket de tidigare inte öppet vidgått. Arrogant har Kina nu också börjat strypa tillgången av andra kritiska metaller ”på distans”. Det är vad som nyss hänt i Kanada, där en gruva som bryter antimon, en eftertraktad metall i bland annat försvarstillämpningar och halvledare, tillika Kanadas enda större tillgång till metallen, fått stänga. Antimon är nämligen föremål för kinesiska exportrestriktioner och eftersom gruvan ägs av ett kinesiskt statligt bolag, gäller restriktionerna även där, trots att gruvan ligger i New Foundland, på andra sidan jorden. På ett generellt plan blottlägger detta risken med utländskt ägande av kritiska tillgångar även här.
Trevlig läsning!
Simon Matthis
