Fokuserar den europeiska stålindustrin för mycket på att sänka kostnader och för lite på produktinnovation?
När konkurrensen hårdnar från lågkostnadsländer som Kina och Indien – det sistnämnda landet planerar de närmaste åren att bygga ett antal megastålverk – kan den strategin knappast vara särskilt klok. När dessa länder börjat mätta sin inhemska efterfrågan på stål, som i och för sig är ofantlig, kommer de med största sannolikhet att
vända sig mot exportmarknaderna.
I en artikel i tidskriften Steel Times International har Keith Walker från stålkonsultbolaget Steel Folk tittat närmare på de faktiska och illusoriska hindren för produktinnovation i den europeiska stålindustrin. Han menar att de europeiska stålföretagen utvecklar för få nya produkter. Stålpriset är det enda man konkurrerar om, med konsekvensen att stål ses som en handelsvara vilken som helst där olika företags produkter betraktas
som likvärdiga. Det är torftig konkurrens, slår Richards fast.
En fråga om företagskultur
Ytterst är frågan om produktinnovation en ledningsfråga, där företagskultur, gemensamma målsättningar och värderingar ibland spelar en större roll än rationella beslut. Richards tror att bristen av produktinnovation inom stålindustrin kan gå att spåra till åren efter andra världskriget.
Under efterkrigstiden fanns ett starkt tryck på länderna i Europa att snabbt återuppbygga sin eftersatta eller förstörda infrastruktur. Stålföretagen drevs till att producera ständigt mer stål och till en allt billigare kostnad, samtidigt som de villigt delade med sig av sina landvinningar för det ändamålet med varandra. En samarbetsanda
som bland annat kom till uttryck genom den Europeiska stål- och kolunionen.
Uppfinningsrikedom
I dag ser situationen annorlunda ut, utan att attityderna helt hängt med. Det betyder inte att stålföretagen är allmänt konservativa och inte lägger ned stora resurser på innovation. När det gäller experiment eller processer som kan minska produktionskostnaderna tycks uppfinningsrikedomen i stålföretagen inte känna några gränser.
Richards förklarar fenomenet med att det finns en hög ”mottaglighetskontext” (”receptive context”) för den sortens nytänkande, vilket det inte gör inom produktinnovation. Stålföretagens medarbetare får lätt gehör för de mest långsökta experiment och minimala kostnadsbesparingar så länge de leder till lägre produktionskostnader.
Fastnat i kostnadsjakten
Robert Vikman, forskningschef på Jernkontoret, instämmer i Keith Richards argumentation i sina stora drag.
– Många företag har fastnat i den här jakten. Produktutveckling har fått stå tillbaka för kostnadsjakten
eftersom det är en väldigt konkurrensutsatt bransch, säger han.
Varför händer det så mycket mer inom processutveckling?
– Det handlar ofta om ganska enkla processförändringar där vinsten kommer nästan omedelbart. Men det tar tid innan en ny produkt ger vinst.
Men kan det vara hela förklaringen? Stålbranschen är ju knappast någon spirande industrisektor bestående av uppstickare med små ekonomiska marginaler. Det är en i högsta grad mogen bransch med stora företag som skulle kunna ta smällen om en ny produkt inte rosar marknaden eller gör det först på lång sikt. Så kanske ligger det en del i Richards resonemang om en icke-rationell grund till bristen på produktinnovationer.
Svenskt specialstål
Hursomhelst ser situationen delvis annorlunda ut för svensk stålindustri.
– Vi har ett bättre läge. Våra stålverk är nischade på ett annat sätt än de på kontinenten. Vi exporterar lika mycket stål som vi importerar, men värdet av det vi exporterar är betydligt högre, säger Robert Vikman.
Förklaringen till det ligger i fördelningen mellan det dyrare specialstålet och bulkprodukter - armeringsjärn, balkar och fasadplåt med mera. I Sverige är 60 procent av den samlade produktionen specialstål och bulkstål svarar för 40 procent. I övriga Europa är motsvarande siffra drygt 10 procent för specialstål och resten är bulkstål.
Exempel på svenska specialståltillverkare är Ovako, Outokumpu, Sandvik och SSAB.
Kina och Indien
Stålindustrins snabba tillväxt i Kina och Indien ser inte Robert Vikman som något direkt hot mot svenska eller europeiska företag eftersom dessa länder har fullt upp med att täcka den inhemska efterfrågan. Han pekar samtidigt på en annan trend som bland annat utmärker kinesiska stålproducenter.
– Det sker nu till viss del en integration bakåt inom stålbranschen, där kinesiska företag köper upp till exempel nickelgruvor. Tidigare såg man en integration framåt, då stålföretagen köpte upp sina kunder, säger Robert Vikman.
