Järnnmalmfyndigheten Simandou i västafrikanska Guinea beskrivs som världens största och mest höghaltiga järnmalmsfyndighet. Enligt uppskattningen kan fyndigheten innehålla upptill 8 miljarder ton järnmalm (som jämförelse är LKAB:s järnmalmsreserver i Kiruna på 800 miljoner ton).
Det gigantiska järnmalmsprojektet är uppdelat i fyra block, där ett konsortium bestående av kinesiska företag kontrollerar block 1 och 2, medan järnmalmsjätten Rio Tinto och det kinesiska statsägda Chinalco kontrollerar block 3 och 4.
Tidplanen för projektet äventyras nu av så kallad resursnationalism, synsättet att en större del av naturresurserna ska förädlas på plats.
Enligt branschsajten Mining vinner resursnationalism alltmer gehör i hela Afrika, där regeringar pressar företag för att de ska bearbeta mineraler lokalt.
I Guinea, som styrs av en militärjunta, kräver nu beslutsfattarna att ett kostsamt raffinaderi kopplas till järnmalmsutvinningen. Det kan påtvinga Rio Tinto ”dyra nedströmsinvesteringar”, enligt Mining.
Guinea är också världens näst största bauxitproducent, och den militärledda regeringen har redan sagt upp avtal med vissa gruvbolag, på grund av långsamma framsteg med att bygga aluminiumoxidraffinaderier.
Trots strängare regler ökade Guineas bauxitexport med 36 % till rekordnivåer på 99,8 miljoner ton under första halvåret 2025, drivet av kinesisk efterfrågan.
Enligt Guineas minister för planering och internationellt samarbete, Ismael Nabe, är strategin tydlig: malm som bryts i landet måste också bearbetas där.
Simandou-projektet har många decennier på nacken, och har försenats gång på gång på grund politisk insabilitet. Rio Tinto säkrade en prospekteringslicens för Simandou redan 1997.
