Utveckling inom gruvnäringen har medfört att branschen kommit i fokus på ett sätt som få kunde ana så sent som början av 1990-talet, vilket knappast undgått någon. Stigande metallpriser, drivet av ett ökande välstånd i vår omvärld, har gett medvind till en bransch som i Sverige för inte alltför länge sedan sågs som ett kapitel från det förgångna. Mångmiljardbelopp har plöjts ner i investeringar, och den negativa trenden med avfolkning har stoppats i regioner där antalet arbetstillfällen tidigare varit stadigt sjunkande.
Myntet har dock som bekant alltid två sidor, så även gruvbranschen. För att en gruva skall kunna existera krävs att land tas i anspråk. Hur man än gör leder en gruvetablering, precis som nästan all annan mänsklig verksamhet, till effekter på natur och miljö. Trots en väl fungerande miljölagstiftning, och hårda krav på gruvbolagen, uppstår ibland uppenbara kollisioner med andra intressen. Detta är egentligen en rätt naturlig process, som i bästa fall kan utmynna i lösningar eller kompromisser som gynnar alla parter. I andra fall kan utfallet vara mindre gynnsamt. Frågan är hur samhället kan agera för att få till stånd processer och tillvägagångssätt som minskar konflikter, utan att göra avkall på rättsäkerheten – vare sig för allmänintresset eller för gruvbolagen, som ju också är en del av det samhälle de verka i.
Det finns naturligtvis inga enkla svar på de frågorna. Den nationella mineralstrategin som regeringen offentliggjorde i vintras ger dock en hel del svar på vilka åtgärder som bör genomföras för att komma en bra bit på väg. En dimension man inte får glömma bort är den internationella. Härom veckan kom den norska mineralstrategin, och den finländska publicerades redan för ett par år sedan. En jämförelse mellan de tre länderna visar förstås på en hel del olikheter, men även en del likheter. En sak som de tre strategierna har gemensamt är visioner för en mer miljövänlig gruvindustri. Finns det då något vi kan göra rent konkret?
Ett viktigt steg på vägen är EU:s ”Horizon 2020”, som är ramverket för EU:s forskning och innovation. Planeringen för detta pågår som bäst, och där bör frågan om råvaror som metaller och mineral ingå. Med ”Horizon 2020” i ryggen kan vi nämligen lösa en av de bitar som annars tenderar att sätta stopp för det mesta – det vill säga finansiering.
I europeisk skala är de nordiska länderna var för sig relativt små. Samtidigt är vi den enda region i Europa som kan minska EU:s gigantiska importberoende av metaller och mineral. I Norden har vi en lång historik av gott samarbete, och vi om några borde klara av att på ett strukturerat sätt samarbeta kring en mer resurseffektiv och miljövänligare gruvnäring. Detta gagnar hela samhället, även gruvbolag och företag som producerar gruvteknologi. En vision kan vara att få tillstånd breda samarbetsprogram, där forskningsinstitut och företag med Nordisk bas kan åstadkomma innovativa lösningar. SGU ser fram emot att kunna bidra i sin roll som expertmyndighet för geologi.
