Länder som inte kan låna på den traditionella bankmarknaden kan som sista utväg ta lån som betalas tillbaka med råvaror. Och 90 procent av dessa lån beviljas av kinesiska organisationer. Det avslöjandet kommer från franska Institut de gouvernance des ressources naturelles (INRGI), uppger nyhetskanalen RFI som skriver att denna råvaruhandel, där skulder kvittas mot råvaror, kantas av en total brist på insyn.
Databasen AidData har nyligen offentliggjort 100 sådana låneavtal mellan kinesiska företag och ett 20-tal råvarurika länder. ”Dessa lån, som ibland förvandlas till en fälla, gör det möjligt för regeringar att betala tillbaka sina skulder in natura eller med inkomster från sina naturresurser, som ibland också fungerar som garanti”, skriver RFI. Mineralrika länder som Tchad och Kongo-Brazzaville tar ofta sådana lån.
Låneavtalen omgärdas regelmässigt av konfidentialitetsklausuler som gör det omöjligt att ta del av innehållet i dem. Detsamma gäller de låneavtal som ingås med internationella gruvbolag som Glencore, enligt RFI, vilket leder till att länder hamnar i en ond spiral av överbelåning. Det kan också leda till att länder hamnar i en beroendeställning till långivaren, vilket till och med kan hota deras suveränitet.
Guinea tas upp som exempel på det. Där är Kina både långivare och källan till de intäkter som används för att betala tillbaka lånet eftersom det är kinesiska företag verksamma lokalt som producerar malmen – i Guineas fall rör det sig om bauxit – utan att myndigheter har någon insyn i vilka kvantiteter eller kvaliteter som produceras eller i exporten.
